Jessie Montgomery (F1981)
Starburst

Jessie Montgomery är en hyllad tonsättare, violinist och pedagog, född uppvuxen och verksam i New York, Manhattan Lower East Side, ett folktätt område med blandad befolkning, med barer, gallerier och konsertsalar. Kort sagt i händelsernas centrum. Här skaffade hon sig rika erfarenheter och inspiration, som resulterat i många musikaliska verk som skildrar människans utsatthet, men också mycket av tillvarons mysterier. Hon har tilldelats en rad stipendier och utmärkelser och får regelbundet beställning på verk från ledande orkestrar och musiker. Inte minst har hon arbetat för The Sphinx Organization som stöder unga afro-amerikanska stråkmusiker. Det var också för den ensemblen hon skrev den korta stråkkompositionen Starburst 2012 – senare utbyggd för kammarorkester.
Starburst är något som kan äga rum i en galax med en exceptionellt hög, närmast explosionsartad, produktionstakt av nya stjärnor jämfört med vanliga galaxer. Så våldsam är nu inte kompositionen, snarare elegant med många lager av ljudlandskap.
Stig Jacobsson

Bo Linde (1933–1970)
Cellokonsert op 29
Moderato
Allegro molto ed agitato
Lento, ma tempo flessibile

Bo Linde skrev sin Cellokonsert med vännerna i Gävleborgs Symfoniorkester i tankarna. Han var själv född i Gävle, närmare bestämt på nyårsnatten och i nöjestemplet Maxim omedelbara närhet. Festlig musik och hurrarop hälsade honom välkommen till livet. Som musikaliskt underbarn fick han sin första komposition tryckt som 13-åring. 15 år gammal blev han elev i professor Lars-Erik Larssons kompositionsklass vid Musikhögskolan i Stockholm. Han hade lätt för sig och var en äkta musikant, full av humor. Men det var inte egenskaper som uppskattades av den tidens musiketablissemang, som tog sig alltmer teoretiska former. Därför blev han sällan spelad i Stockholm. Men i Gävle hade han entusiastiska anhängare och han arbetade som pianopedagog och musikanmälare i Gefle Dagblad. Han fick nästan varje säsong beställning på ett nytt verk från orkestern och inför uruppförandet av Cellokonserten den 6 och 7 mars 1965 i Gävle och Sandviken, och med Eduard Fischer som dirigent och Guido Vecchi som cellist, skrev tonsättaren själv i programbladet:

”Min cellokonsert är skriven för dagens solist och tillägnad denne. Det är mitt första större verk för instrumentet och incitamentet är rätt gammalt och beroende på hopplös förälskelse i detta ädla och sköna instrument. Främst under detta år har stycket tagit hyfsad form (hoppas jag) mycket på intresserad tillskyndan av Carl Rune Larson [som då var orkesterns chefdirigent].

Första satsen inleds direkt (av solisten) med ett i alla satserna – mest på emotionellt dramatiska och lyriska ställen – genomgående motto. Detta motiv (som senare praktiseras huvudsakligen i sin omvända form eller kombinerat med ursprungsversionen) innehåller praktiskt taget allt såväl melodiskt som allmänt klangligt material som senare kommer till användning. Det innehåller en spänning mellan dur- och mollters som i det första satsen (vilken efter långsam introduktion) exponerar en relativt formellt konventionellt utbyggd sonatform, i mellansatsen skruvas upp i upprörda och övervägande ojämnt sammansatta rytmer för att slutligen lugna ner sig i en sats som kanske kan förefalla banal men där jag medvetet försökt att få soloinstrumentets primära karaktär (den varmt sångbara) att komma till sin, åtminstone instrumentalt, bästa rätt.”

Konserten skrevs i nära samarbete med Vecchi, och mestadels skedde det per telefon Gävle/Göteborg. Det kunde bli timslånga samtal där Vecchi spelade, där de sjöng och gnolade, ändrade i noterna och trivdes tillsammans. Telefonräkningarna blev astronomiska, men resultatet blev också en spännande och djupt mänsklig konsert, och inget annat verk av Linde har skrivits i så nära samarbete med en instrumentalist. Tonsättaren räknade med all rätt bland sina allra bästa kompositioner. Kombinationen av en moderat modernism och en romantisk värme fick här en perfekt balans. Musiken bärs av sköna cantilenor, och med den snabba satsen för ovanlighets skull i mitten. Den är tekniskt briljant och har en färggrann orkestersats.
Stig Jacobsson

Antonín Dvorák (1841-1904)
Symfoni nr 9 e-moll op 95 ”Från den nya världen”
Adagio – Allegro molto
Largo
Scherzo (Molto vivace)
Allegro con fuoco

Antonín Dvořák krönte 1891 sin musikerbana med att acceptera posten som kompositionsprofessor i New York. Det var sannerligen en imponerande karriär den fattige slaktarsonen från en liten böhmisk lantby hade gjort. Det nyöppnade konservatoriet i New York nöjde sig inte med någon annan än den mest uppmärksammade av tidens alla tonsättare, och nu stod Dvořák onekligen på toppen av sin förmåga.

Åren innan hade han arbetat på sin åttonde symfoni (fullbordad 8 november 1889) och i februari året därpå hade han uruppfört den i Prag, och därefter gick den segrande fram i London och Frankfurt. Ryktet nådde New York, och man bestämde sig för att detta var den tonsättare som skulle hjälpa till att skapa en amerikansk musik!

Dvořáks år i Amerika fylldes dessvärre mest av hemlängtan. Han trivdes bäst när han befann sig bland exiltjecker i den lilla tjeckiska enklaven Spillville. Likafullt kunde han inte låta bli att fascineras av den amerikanska naturen lika mycket som av folklivet i de stora städerna. Allt detta går igen i de kompositioner han komponerade ’over there’, och det är fråga om flera av hans bästa och mest kända stycken: Stråkkvartetten i F-dur ”Den amerikanska”, Symfoni nr 9 ”Från den nya världen” och större delen av den stora Cellokonserten.

Hur mycket amerikanskt det nu finns i nionde symfonin kan man diskutera, och det har man gjort alltsedan uruppförandet i New York 1893, under Anton Seidls ledning. Man har tyckt sig höra spirituals, pionjärsånger, storstädernas puls och mycket annat. Andra har bara hört hemlängtan och insett att det är minnen från det älskade Böhmen som tränger fram och format musiken.

Några säkra svar finns inte på dessa frågor. Men ett är helt säkert: symfonin är överväldigande i sin rikedom på geniala melodier och bländande orkestrala prakt. Få symfonier har en mer gastkramande intensitet och samtidigt en så lyrisk skönhet.
Stig Jacobsson

Restaurang Gourmet Blå presenterar Fem rätter, Fem viner.
Fem mellanrätter som ackompanjeras med fem viner i samarbete med Gefle Vinkällare.
Du väljer själv antalet rätter och dryck. Alkoholfria alternativ finns så klart att tillgå.
Menyn serveras både innan och efter konserten.

”Fem rätter -- Fem viner”

Croissant, Gryere, kokt rosmarinskinka, 63 graders ägg, tryffelcremé 110 kr
Nomine Renard Brut, Champagne, Frankrikre 129 kr/glas

Fishtaco på färsk torsk, rostad majs, syrad rödlök, koriander, srirachamajonnäs 130 kr
Ürzig Würzgarten Riesling Trocken, Mosel Tyskland  129 kr/glas 

Rostad blomkålspure, friterad blomkål, hackade maraconamandlar, Comté 110 kr
2019 Colare Casal St Maria Chardonnay Colares, Portugal 139 kr/glas

Tartar på svensk wagyu, picklad jordärtskocka, dragon, 100 v. lagrad Gouda 135 kr
2018 Plan de Dieu Cuvee Henri Durieu, Rhone, Frankrike 155 kr/glas

Fattig riddare, lönnsirap, vår vanilj- och färskostglass 85 kr
2017 Charmes de Rieussec, Bordeaux, Frankrike 95kr 6 cl

Alkoholfria alternativ finns till samtliga rätter.

För mer information och bordsbokning:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-17 29 40