Roxanna Panufnik (f. 1968)
Modlitwa

Den brittisk-polska tonsättaren Roxanna Panufnik är känd för sina verk som ofta förenar olika musikaliska traditioner med ett starkt andligt och humanistiskt budskap. Modlitwa (polska för "bön") är ett av hennes mest gripande verk, där enkelhet och skönhet möts i en känsloladdad hyllning till universell medmänsklighet och hopp.

Modlitwa bygger på en dikt av den polske poeten och nobelpristagaren Jan Twardowski, känd för sin minimalistiska och djupt spirituella poesi. Texten är en bön som uttrycker ödmjukhet, tacksamhet och en önskan om fred, teman som är centrala i Panufniks konstnärliga värld. Verket skapades som en hyllning till Panufniks polska arv och som en bro mellan kulturella och religiösa traditioner.

Verket är skrivet för kör och orkester eller för en mindre ensemble, beroende på framförandet, och präglas av Panufniks karakteristiska stil:
Lyrisk enkelhet: Melodierna är avskalade och vackra, med en nästan folklig kvalitet som förankrar musiken i polsk tradition.
Rik harmonik: Panufnik använder subtila klangfärger och harmoniska skiftningar för att skapa ett djupt emotionellt uttryck.
Textens tydlighet: Musiken följer textens rytm och känslomässiga båge, vilket gör att orden alltid står i centrum.

Panufnik låter Modlitwa fungera som en reflektion över livets skörhet och styrka. Genom att låta musiken växa fram ur poetens ord belyser hon den universella dimensionen av bön som en samlande kraft, oavsett religiös eller kulturell bakgrund. Resultatet är ett verk som talar till hjärtat och själen, med en andäktig och trösterik atmosfär.

Modlitwa har blivit ett av Panufniks mest omtyckta verk, ofta framförd vid konserter och ceremonier som syftar till att främja fred och enighet. Verket har också framhållits som ett exempel på hur musik kan fungera som en bro mellan olika kulturer och traditioner, samtidigt som det förblir djupt personligt.

Roxanna Panufniks Modlitwa är ett gripande och tidlöst verk som förenar enkelhet och komplexitet i en musikalisk bön om hopp och försoning. Med sin kombination av polsk poetisk tradition och Panufniks distinkta musikaliska röst har verket blivit en symbol för kraften i musikens universella språk. 

Arvo Pärt (f. 1935)
Fratres

Arvo Pärt är en av vår tids mest inflytelserika tonsättare, känd för sin minimalistiska och spirituella musik som ofta skapar en känsla av evighet och introspektion. Ett av hans mest ikoniska verk är Fratres (latin för "bröder"), som komponerades 1977 och har framförts i otaliga arrangemang för olika ensembler. Verket har blivit ett signum för Pärts unika "tintinnabuli"-stil, där enkelhet och djup samexisterar i en harmonisk balans.

Pärt skapade Fratres under en period då han hade utvecklat sin distinkta kompositionsteknik kallad "tintinnabuli" (latin för "små klockor"). Denna stil kännetecknas av ett reducerat tonspråk där en melodisk linje samspelar med triadiska ackord, vilket skapar ett rent och reflekterande uttryck. Fratres föddes ur Pärts intresse för spiritualitet och hans sökande efter ett tidlöst musikaliskt språk som kunde transcendera kulturella och religiösa gränser.
Fratres är byggt på en cyklisk struktur som upprepas i olika variationer. Verket har en meditativ och hypnotisk karaktär, där varje ny iteration fördjupar lyssnarens upplevelse.

Tintinnabuli-stilens balans: Verket består av två musikaliska element – en ständigt återkommande melodi och en statisk harmonisk rörelse som ger en känsla av tidlöshet.
Kontrast och dynamik: Trots sin enkelhet skapar Pärt starka kontraster genom dynamiska skiftningar och plötsliga förändringar mellan intensitet och stillhet.
Variation och instrumentation: Fratres kan framföras av olika ensembletyper, vilket ger verket en mångsidighet och flexibilitet. Bland de mest kända versionerna finns arrangemang för stråkar och slagverk, violin och piano, samt cello och orkester.

Titeln, som betyder "bröder", antyder ett andligt eller gemensamt band mellan människor. Musiken, med sin meditativa kvalitet, kan upplevas som en bön eller en reflektion över mänsklig samhörighet och transcendens. Pärt själv har beskrivit sin musik som en form av rening, där varje ton får betydelse genom sin relation till helheten.

Fratres har blivit ett av Pärts mest älskade verk och framförs regelbundet över hela världen. Det har även använts flitigt i filmer och andra medier, vilket har bidragit till dess breda genomslag. Verket betraktas som en av minimalismens mest framstående kompositioner och en central del av Pärts musikaliska arv.

Arvo Pärts Fratres är ett verk som förenar enkelhet och komplexitet, introspektion och universell samhörighet. Dess rena och meditativa klangvärld gör det till en musikalisk upplevelse som både rör och fördjupar, och dess tidlösa skönhet säkerställer dess plats som ett av den moderna musikens mästerverk.

Ralph Vaughan Williams (1872–1958)
The Lark Ascending

Ralph Vaughan Williams är en av Storbritanniens mest älskade tonsättare, känd för sin förmåga att förena engelsk folkmusiktradition med senromantisk och impressionistisk klangvärld. Hans The Lark Ascending, komponerad 1914 och reviderad 1920, är ett av hans mest ikoniska verk. Denna poetiska pastoralsvit för violin och orkester fångar skönheten i både det engelska landskapet och den andliga frihet som symboliseras av en lärkas stigande flykt.

The Lark Ascending är inspirerad av George Merediths dikt med samma namn, där en lärkas sång och flykt beskrivs som en metafor för glädje och transcendens. Vaughan Williams, som hade en djup kärlek till naturen och den engelska folktraditionen, skapade ett verk som speglar både det fysiska landskapet och en känsla av tidlös andlighet. Verket skrevs precis före första världskrigets utbrott, vilket har lett till tolkningar av det som en sista idyllisk bild av en förlorad tid.

The Lark Ascending är uppbyggd som en rapsodisk svit, där soloviolinen spelar en central roll som "lärkan" mot orkesterns mjuka, jordnära ackompanjemang.
Soloviolinens roll: Verket inleds med en svävande och fri melodi i soloviolinen, som imiterar lärkans sång. Violinens långa linjer och ornamenterade figurer ger en känsla av flykt och rörelse.
Orkesterns ackompanjemang: Orkestern, ofta i mjuka och diskreta klanger, skapar en harmonisk bakgrund som för tankarna till det engelska landskapets milda, gröna vidder.
Impressionistiska influenser: Klangvärlden är genomskinlig och subtil, med influenser från fransk impressionism, särskilt Debussy och Ravel, som Vaughan Williams studerade under sin tid i Paris.
Folkmusikaliska element: Melodiska inslag som påminner om engelsk folkmusik genomsyrar verket, vilket ger det en rotad och autentisk känsla.

Musiken uttrycker en känsla av frihet, naturens eviga skönhet och en längtan efter transcendens. Soloviolinen, som representerar lärkan, rör sig fritt mellan himmel och jord, vilket skapar en kontrast mellan det flyktiga och det beständiga. Samtidigt bär verket på en melankolisk underton, som kan tolkas som ett avsked till ett förkrigstida ideal av frid och enkelhet.

Sedan premiären 1921 har The Lark Ascending blivit ett av de mest älskade verken i den klassiska repertoaren. Det är regelbundet med på listor över Storbritanniens favoritmusik och spelas ofta vid ceremonier och konserter som firar engelsk kultur och natur. Dess tidlösa skönhet och universella tema av frihet och harmoni gör det till ett verk som talar till lyssnare över hela världen.

Ralph Vaughan Williams The Lark Ascending är en poetisk och förtrollande hyllning till naturen, fylld av både musikalisk virtuositet och emotionell djup. Med sitt fängslande samspel mellan soloviolin och orkester lyfter det lyssnaren till en plats av stillhet och skönhet, där lärkan sjunger evigt fri.

Antonín Dvorák (1841-1904)
Symfoni nr 6 D-dur op 60
Allegro non tanto
Adagio
Scherzo (Furiant): Presto
Finale: Allegro con spirito

Antonín Dvořák krönte sin karriär med att bli den första kompositionsprofessor som anställdes vid det nyöppnade konservatoriet i New York på 1890-talet. Man ville engagera den främste av tidens alla tonsättare, så det var onekligen en imponerande väg slaktarsonen från en liten böhmisk by hade gått. Hans sena symfonier betydde mycket för berömmelsen, och 1880 befann han sig i toppform. Symfonin i D-dur slutdaterade han den 15 oktober klockan halv tio på förmiddagen. Arbetet hade gått undan; han hade inte börjat komponera förrän den 27 augusti, och han inspirerades inte minst av framgångarna med de slaviska danserna.

Denna den sjätte symfonin var den första av hans symfonier som trycktes. Det är en fullvuxen symfoni som hade beställts av Wienfilharmonin och dedicerats till dirigenten Hans Richter. Likafullt uruppfördes den i Prag i mars 1881 av dirigenten Adolf Cech. Den utländska premiären överläts emellertid till Richter, som skickade ett meddelande till tonsättaren: ”När jag återvände från London väntade ert strålande verk på mig, och dess dedikation gör mig sannerligen stolt. I morse repeterade vi ert mästerverk. Orkestern är entusiastisk!”

Symfonin sammanfaller med den tidigare bara lokalt kände tjeckiske tonsättarens internationella genombrott. Fortfarande är han mycket slavisk i sitt tonspråk, och man har menat att detta kanske är det mest tjeckiska han skrev. Symfonins humor, stolthet, optimism och lidelse – allt tolkar det tjeckiska sinnelaget, och dessutom målar den upp Böhmens skogar och ängar i ett bländande solsken. Första satsen inleds med hornsynkoper. Det blir en utåtriktad skogsmusik. Andra satsen är en nocturne utspelad under en varm sommarnatt. I scherzot har han använt sig av den typiskt tjeckiska folkdansen furiant, rytmisk och känslorik, och mycket nära de just fullbordade slaviska danserna. Finalen är jublande.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.