Gioachino Rossini (1792-1868)
Askungen, uvertyr

Gioachino Rossinis opera "Askungen" hade sin urpremiär den 25 januari 1817 på Teatro Valle i Rom. Verket är en opera buffa i två akter och bygger på Charles Perraults klassiska saga "Askungen", men med en ny och innovativ twist. Rossini, en av de mest framstående operakompositörerna under tidigt 1800-tal, satte sin egen prägel på berättelsen genom att fokusera mer på humor, musikalisk briljans och karakteristisk italiensk stil.
I " Askungen" har Rossini bevarat många av sagans centrala element men har även gjort betydande förändringar. Huvudpersonen, Askungen, är en tjänarinna i stället för en fattig flicka och hennes magiska hjälp är en god fe, snarare än en gudmor. Operan utforskar teman av social mobilitet och kärlek genom en komisk och musikaliskt komplex struktur.
Musikaliskt är " Askungen" känd för sina tekniskt krävande arior och duetter, särskilt den berömda "Non più mesta" i finalen, som ofta framhäver Rossinis virtuosa orkestrering och hans förmåga att skapa dramatiska och humoristiska effekter genom musik. Opera buffa-genren tillåter Rossini att utnyttja sitt sinne för melodisk uppfinningsrikedom och färgstarka karaktärsporträtt.
Rossinis opera blev snabbt populär och har förblivit en älskad del av operarepertoaren. Trots att den inte nådde samma internationella framgång som hans senare verk, såsom "Wilhelm Tell", har " Askungen" etablerat sig som en mästerlig blandning av komedi, romantik och musikaliskt hantverk. Dess framträdande arior och duetter fortsätter att fascinera både publik och sångare, vilket gör verket till en tidlös klassiker på operascenen.

Launy Grøndahl (1886-1960)
Trombonkonsert
Allegro
Andante
Allegro

Launy Grøndahl, en dansk kompositör och dirigent född 1900, är mest känd för sin trombonkonsert, ett verk som har blivit en hörnsten i trombonrepertoaren. Konserten, som uruppfördes 1938 med orkester och trombonsolist, var en banbrytande prestation som gav den ofta förbisedda trombonen en central och virtuos roll i den klassiska musiken.
Grøndahls trombonkonsert är uppdelad i tre satser: Allegro, Andante, och Allegro. Verket är särskilt uppmärksammat för sin melodiska rikedom och tekniska krav, vilket visar Grøndahls djupa förståelse för trombonens klangfärger och möjligheter. Den första satsen präglas av en livfull och energisk karaktär med komplexa passager för solisten. Den andra satsen, Andante, är en lyrisk och känslosam del som bjuder på en vacker melodisk linje för trombonen. Den avslutande satsen, Allegro, återvänder till en uppsluppen och virtuos stil, vilket ger solisten möjlighet att visa upp sin tekniska skicklighet och musikalitet.
Grøndahl, som var en framträdande figur i danskt musikliv, skrev verket för sin vän och trombonist, Erik Høegh, vilket bidrog till verkets personliga och tekniska särprägel. Konserten blev snabbt populär bland trombonister och etablerade sig som en viktig del av instrumentets repertoar. Grøndahls trombonkonsert är känd för sin eleganta balans mellan teknisk skicklighet och musikalisk uttrycksfullhet, och den fortsätter att vara ett eftertraktat verk för både solister och orkestrar världen över.
Genom att kombinera innovativa kompositionstekniker med en djup förståelse för trombonens egenskaper, har Grøndahl skapat ett verk som inte bara är tekniskt utmanande utan också musikaliskt tilltalande. Trombonkonserten är ett bevis på hans talang och bidrag till den klassiska musikvärlden.

Johannes Brahms (1833-1897)
Symfoni nr 3 F-dur op 90
Allegro con brio
Andante
Poco allegretto
Allegro

Johannes Brahms hade redan fyllt fyrtiotre år när han 1876 presenterade sin första symfoni, och även om publiken gillade den så fanns det kritiker som elakt nog kallade den ’Beethovens tionde’, vilken Brahms konstaterade med stort missnöje. (Han kände tyngden från Beethoventraditionen, hur skulle man kunna skriva symfonier efter Beethovens mästerskap i genren?) Publikframgångarna lockade honom att tämligen omgående skriva ytterligare en symfoni, den ljusa tvåan, som somliga menade var hans Pastoralsymfoni (återigen alltså en parallell till Beethoven, och dennes sjätte symfoni). Sedan blev det några års uppehåll innan det var dags för Brahms tredje och fjärde symfonier, vilka delvis skrevs parallellt inom loppet av två år.
Den femtioårige Brahms skrev sin tredje symfoni våren och sommaren 1883 då han sin vana trogen lämnade Wien för att få njuta lantluft. Han befann sig i badorten Wiesbaden inte långt från Mainz. På något sätt kan man tycka att musiken speglar storslagenheten och mäktigheten i floden Rhen som flyter genom stan. Uruppförandet ägde emellertid rum i Wien den andra december samma år, och leddes av den firade dirigenten Hans Richter. Ryktet om den nya symfonin spreds som en löpeld över världen och intresset var enormt. Förväntningarna var stora, men ingen blev besviken och inom kort hade symfonin spelats på flera håll i såväl Europa som i USA. Brahms var inte van med sådan uppmärksamhet och kände viss irritation.
Richter kallade tredje symfonin för Brahms’ Eroica, men liknelsen är kanske inte helt lyckad, men den innebar ännu en liten pik åt Brahms som fullföljare av traditionen från Beethoven. Medan Beethovens tredje symfoni (som alltså är den verkliga Eroica-symfonin) spränger alla formella gränser, är Brahms’ symfoni däremot ovanligt koncentrerad och fast sammanhållen – och medan Beethoven siktar mot stjärnorna, innehåller Brahms’ symfoni många drag av resignation.
Två lidelsefulla allegrosatser omger ett lyriskt, meditativt andante (som Clara Schumann fann vara en total identifiering med naturens sällhet) och en romans som nästan har kammarmusikaliska kvaliteter. Det första och sista ackordet är onekligen i F-dur, men för övrigt domineras symfonin av f-moll, och skuggorna tornar upp sig, för att bryta ut i storm i finalen, innan första satsens huvudtema återkommer som en förandligad koral.
Den första satsen kan nog sägas ha ett hjältemotiv, det hade Richter rätt i, inte minst därför att det första ackordet innehåller tonerna F-A-F, toner som återvänder då och då under verkets gång, och som ska tolkas som tonsättarens hemliga motto Frei Aber Froh (Fri men lycklig). Den andra satsen rymmer en rad teman och är en blandning av sång och recitativ. Tredje satsen är en dröm av nostalgi och älskvärdhet. Lika anmärkningsvärd är hela symfonins avslutning i ett genomskinligt förandligat pianissimo.
Länge kritiserades tredje symfonin för att vara alltför kärv och inåtvänd, men man kan också se den som ett ovanligt personligt dokument för att komma från Brahms.
Stig Jacobsson