Hans Abrahamsen (f. 1952)
Märchenbilder

Den danske tonsättaren Hans Abrahamsen är en av vår tids mest framstående komponister. Han är känd för sitt unika musikaliska språk, som förenar enkelhet med komplexitet och förmedlar en nästan magisk atmosfär. Abrahamsen är också en mästare på att skapa musik som balanserar det subtila och det storslagna, och hans verk kännetecknas ofta av en känsla av förundran och mystik.

Märchenbilder (”Sagobilder”) är ett av Abrahamsens mest fängslande verk. Skrivet för kammarensemble, är detta stycke en samling musikaliska miniatyrer som tar lyssnaren med på en resa genom fantasins och sagornas landskap. Titeln anspelar på den rika europeiska traditionen av sagor, där det övernaturliga möter det mänskliga i en värld fylld av under och mysterium.

Abrahamsens Märchenbilder präglas av hans karakteristiska stil, där små, genomskinliga motiv utvecklas och omformas i en lekfull och ibland gåtfull anda. Stycket väver samman kontraster – ömsom sprött och drömskt, ömsom intensivt och dramatiskt – vilket skapar en dynamisk och mångfacetterad musikalisk upplevelse.

De olika satserna fungerar som korta musikaliska berättelser, var och en med sin egen färg och atmosfär. Medan vissa delar är lyriska och kontemplativa, bär andra spår av humor och energi. Abrahamsen använder ensemblets klangfärger med stor skicklighet och skapar en ljudvärld som både är intim och expansiv.

Sagor och barndomsminnen är återkommande teman i Abrahamsens musik. I Märchenbilder märks också hans fascination för naturen och dess koppling till det mänskliga känslolivet. Musiken fångar en känsla av tidlöshet, där det bekanta möter det oförutsägbara och väcker en djup känsla av förundran.

Märchenbilder har blivit ett av Abrahamsens mest spelade kammarverk och är ett uppskattat inslag på konserter världen över. Verket speglar hans unika förmåga att kombinera enkelhet och komplexitet på ett sätt som både berör och överraskar.

Hans Abrahamsens Märchenbilder är mer än bara musik; det är en upplevelse som tar lyssnaren med på en poetisk resa, fylld av magi och förtrollning. Genom detta verk visar Abrahamsen att han är en mästare på att skapa musik som berör både hjärtat och fantasin.

Kurt Atterberg (1887–1974)
Hornkonsert A-dur, op. 28
Allegro con brio
Andante con moto
Allegro moderato

Kurt Atterberg var en av Sveriges mest framstående tonsättare under första hälften av 1900-talet. Han kombinerade sin karriär som kompositör med sitt arbete som ingenjör och chef på Patentverket, vilket bidrog till en livsstil där kreativitet och logik flätades samman. Atterbergs musik kännetecknas av en romantisk grundton, influerad av både nordiska klangideal och tysk romantik.

Atterbergs hornkonsert är ett av hans mest älskade verk. Den skrevs 1926 och är dedikerad till den tyske hornisten Josef Schantl, en framstående musiker som inspirerade Atterberg till att utforska hornets fulla potential.
Konserten är en hyllning till hornets unika klang, som Atterberg använder för att förmedla både lyrisk värme och heroisk kraft. Verket är typiskt för Atterbergs stil, med rika melodier, frodig harmonik och en balans mellan dramatik och elegans.

Första satsen inleds med en ljus och energisk karaktär. Hornet introducerar ett huvudtema som är både självsäkert och melodiöst, vilket utvecklas i en dialog med orkestern.
Andra satsen är mer introspektiv och lyrisk, med ett mjukt, sångbart tema. Här får hornet visa upp sin förmåga att skapa en varm, nästan mänsklig röst, ackompanjerad av subtila orkesterklanger.
Finalen är lekfull och rytmisk, med dansanta teman som speglar Atterbergs förkärlek för folklig inspiration. Satsen kulminerar i en strålande avslutning där hornet framträder i sin fulla glans.

Hornet är ett av de mest krävande instrumenten att spela, och Atterbergs konsert utnyttjar instrumentets hela register. Solisten måste behärska både teknisk precision i snabba passager och förmågan att skapa långa, expressiva fraser. Detta gör verket till en utmaning för hornister, men också en chans att glänsa med instrumentets unika egenskaper.

Vid uruppförandet mottogs hornkonserten med stor uppskattning och betraktades som ett viktigt tillskott till hornrepertoaren. Verket är idag en favorit bland hornister och framförs regelbundet på konserter världen över.
Atterbergs hornkonsert är inte bara ett uttryck för hans kärlek till hornets klang utan också en tidlös påminnelse om hans skicklighet som melodiker och orkestratör. Denna konsert fortsätter att fängsla publiken med sin romantiska charm och tekniska briljans.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 38 D-dur ”Prag” (K504)
Adagio – Allegro
Andante
Presto

Mellan de båda geniala operorna Figaros bröllop och Don Giovanni fullbordade Mozart alltså den 6 december 1786 också en symfoni, den som fått nummer 38. Mozart inleder symfonin med en långsam och olycksbådande musik, liknande den som klingar vid mötet med stengästen i Don Giovanni. Första satsens snabbare del påminner om det rörligare avsnittet i uvertyren till samma opera. Andantet är lika lyriskt som den idylliska sommarnatten i greve Almavivas gård i Figaros bröllop, och finalen är en sprudlande komedi i Figaros anda: öppningstemat liknar påtagligt duetten mellan Susanna och Cherubino.

Symfonin kretsar alltså helt kring de operor som gjorde succé i Prag, men musiken är också svårare att spela och är mer komplicerat skriven än någon av Mozarts tidigare symfonier. Han visste nämligen att man i Prag kunde spela så ”svår” musik, och att publiken ändå skulle förstå den. Han hade rätt: kritiken fann musiken ”vara ett sant mästerverk av instrumental komposition, fylld av oväntade vändningar … Vi visste faktiskt inte vilket vi skulle beundra mest; de förträffliga kompositionerna eller det förträffliga spelet. Båda delarna gjorde tillsammans ett totalintryck på våra själar som liknade mild förtrollning”. På grund av anknytningen till den böhmiska huvudstaden kallas symfonin ofta ”Pragsymfonin”, men ibland också för ”symfonin utan menuett”, eftersom en sådan sats för ovanlighets skull saknas.

Mozart dirigerade själv urframföran­det på Nationalteatern i Prag den 19 januari 1786. Och glatt kunde han konstatera att det gett honom en inkomst på tusen gulden. 

Tre dagar senare (22 januari) ledde Mozart själv ett framförande av Figaros bröllop, även det på Nationalteatern. Därefter reste Mozart tillbaka till Wien, besökte Salzburg för att begrava sin far, och var sedan tillbaka i Prag i oktober för att åter bo hos de goda vännerna, tonsättaren Duschek och hans skönsjungande hustru, och åter leda en föreställning av Figaros bröllop (14 oktober), som hållit sig kvar på repertoaren. Pragborna hade inte glömt sin älskling. Hans musik spelades flitigt, och under hans frånvaro hade det vuxit fram legender kring hans person. Man berättade bland många andra anekdoter att han en gång medan han spelade käglor skulle ha skrivit ner långa avsnitt av sin opera medan han väntade på sin tur, men samma historia berättas även i samband med hans klarinettrio.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.