Chloé Dufresne har snabbt gjort sig ett namn som dirigent med sin klara teknik, lugna auktoritet och breda palett. Bara tre år efter sin examen från Sibeliusakademin har hon redan vunnit prestigefyllda priser och fått inbjudningar till stora uppdrag. År 2021 tog hon hem både publikens och orkesterns pris vid Besançon Conducting Competition och var även finalist vid Malko Competition. Hon var Conducting Fellow vid 2022 års Lucerne Festival och Dudamel Fellow hos Los Angeles Philharmonic under säsongen 22–23. Gustavo Dudamel bjöd därefter in henne till Opéra de Paris Académie för säsongen 23–24. Från säsongen 23/24 är hon även konstnärlig ledare för Orchestre Ostinato, en Paris-baserad orkester för musiker i början av sina karriärer.

Dufresne har dirigerat orkestrar över hela Norden, inklusive Helsingfors Filharmoniker och Norska Radioorkestern, samt i hemlandet Frankrike där hon har arbetat med Orchestre National de France, Orchestre de Chambre de Paris, Orchestre National de Lille och Orchestre de l'Opéra de Montpellier. Hon dirigerade även förra säsongen Orchestre national Montpellier Occitanie under Musiques en fête, som sändes på fransk tv.

Förutom att dirigera klassisk repertoar är Dufresne engagerad i samtida musik och vann ett pris för sin tolkning av Camille Pepins verk vid Besançon-tävlingen. Hennes bakgrund inom vokal- och körledning leder henne naturligt till operan, och hon har dirigerat verk som Mozarts Don Giovanni, Bellinis Norma, Brittens Albert Herring och Offenbachs Pomme d'Api för operahus som Opéra Rouen och Opéra de Toulon. Hon har också lett en Bayreuth-produktion av Wagners "Ringen" för barn på Helsingforsfestivalen. Förra säsongen dirigerade hon en ny produktion av Donizettis L'elisir d'amore för Angers Nantes Opéra, Gounods Faust för Opéra de Vichy och Offenbachs Le Voyage dans la Lune på operahus i Massy, Metz, Reims och Rouen.

Höjdpunkter för Dufresnes säsong 23–24 inkluderar hennes japanska debut med Tokyo Filharmonikerna där hon dirigerar Berlioz Symphonie fantastique, samt konserter med finska Radions symfoniorkester, Colorado Springs Philharmonic, Hong Kong Philharmonic, Deutsche Radiophilharmonie, Basel Sinfonietta och Münchens Filharmoniska orkestrar. Hon återvänder också till Orchestre National de Bretagne och l'Opéra Orchestre National Montpellier.

Dufresne studerade viola, sång och körledning innan hon avslutade sin masterexamen i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors 2020, där hon undervisades av Atso Almila, Sakari Oramo och Alain Altinoglu. Hon har deltagit i mästarkurser med bland andra Mikko Franck, Paavo Järvi och Susanna Mälkki, och har assisterat Sakari Oramo, Gustavo Dudamel och Esa-Pekka Salonen.

Med sitt kraftfulla och virtuosa spel sveper Emmanuel Ceysson bort alla klichéer som förknippas med harpan. Hans smittande entusiasm och gränslösa energi avslöjar harpan i all sin gnistrande prakt, där poesi möter temperament.

Sedan september 2020 är han den nya harpisten i Los Angeles Philharmonic under ledning av Gustavo Dudamel, utvald bland 70 av världens främsta harpister i en helt anonym auditionsprocess. Denna spännande symfoniska position följer nästan 15 år av operaspel i orkesterdiket, först som försteharpist vid Opéra National de Paris, ett jobb han vann vid 22 års ålder, och därefter fem säsonger med legendariska New York MET Opera Orchestra.

Född och uppvuxen i Frankrike, studerade Emmanuel vid Paris Conservatoire under Isabelle Morettis ledning. På bara fem år lyckades han samla de högsta internationella utmärkelserna och priserna: Guldmedalj vid 2004 USA International Harp Competition, Första pris vid New York Young Concert Artists Auditions 2006 och Första pris vid ARD-tävlingen i München 2009.

Dessa framgångar säkrade en hyllad solokarriär, med framträdanden på stora konsertscener som Carnegie Zankel Hall, Wigmore Hall, Salle Gaveau, Munich Gasteig och Wiener Konzerthaus. Som solist har han spelat med orkestrar som Oslo Filharmoniska, Bayeriska Radions Orkester, Deutsche Symphonie Orchester och Orchestre National de Lyon.

Han har även deltagit i prestigefyllda musikfestivaler över hela världen, inklusive Edinburgh International Festival, Cartagena Music Festival, Hong Kong Premiere Performance och Classical Tahoe.

Han har en omfattande diskografi inom solo, kammarmusik och konsertrepertoar, med skivbolag som Naxos, BR Klassik och Alpha Classics, vilket har fått lovord från den initierade pressen.

Emmanuel Ceysson lägger också mycket tid på undervisning, med masterclasses över hela världen, och har varit gästprofessor vid London Royal Academy of Music och Sibeliusakademin i Helsingfors. Han undervisar för närvarande vid San Francisco Conservatory of Music.

Nyligen utsågs han till Associate Music Director för USA International Harp Competition, där han arbetar nära Linda Wood Rollo och Elizabeth Hainen-DePeters för att förbereda kommande tävlingar.

Camille Pépin f. 1990
Laniakea

Camille Pépin är en framstående fransk tonsättare som snabbt har etablerat sig som en av sin generations mest intressanta och innovativa röster inom klassisk musik. Hennes verk kännetecknas av en unik blandning av tradition och modernitet, med influenser från både klassisk musik och samtida populärkultur. Ett av hennes mest kända verk är Laniakea, ett orkesterverk som har rönt stor uppmärksamhet för sin komplexa struktur och rika klangvärld.

Laniakea skrevs 2016 på beställning av Orchestre de Picardie och är inspirerat av den enorma superkluster av galaxer som bär samma namn, Laniakea, vilket betyder "oändlig himmel" på hawaiianska. Denna superkluster, som upptäcktes 2014, är hem för vår egen Vintergata och cirka 100 000 andra galaxer. Pépin, som ofta finner inspiration i vetenskapliga och kosmologiska teman, fascinerades av tanken på detta ofattbart stora kosmiska system och använde det som utgångspunkt för att skapa ett verk som utforskar både det gigantiska och det intima.

Laniakea är skrivet för en stor orkester och sträcker sig över cirka 12 minuter. Verket är genomkomponerat och kännetecknas av sin täta textur och dynamiska variationer. Pépin utnyttjar hela orkesterns palett för att skapa en ljudvärld som sträcker sig från det subtila och eteriska till det kraftfulla och monumentala. Genom att kombinera traditionella tekniker med innovativa klangexperiment skapar hon ett verk som känns både tidlöst och djupt rotat i vår tidsanda.

Verket är uppdelat i flera sektioner som vävs samman i ett kontinuerlig musikalisk flöde. Pépin använder sig av polymetrik, där olika delar av orkestern spelar i olika taktarter, vilket skapar en känsla av rörelse och komplexitet som speglar de dynamiska krafterna inom universum. Harmoniskt sett rör sig musiken mellan tonala och atonala passager, vilket förstärker känslan av ett universum i ständig förändring.

Laniakea är inte bara en musikalisk tolkning av en vetenskaplig upptäckt, utan också en meditation över människans plats i universum. Pépin använder musiken för att utforska teman som storhet och intimitet, ordning och kaos, och det oändliga kontra det begränsade. Genom att växla mellan storskaliga och småskaliga musikaliska gester skapar hon en känsla av både vördnad inför universums storlek och en djup personlig koppling till dess mysterier.

Ett av de mest slående elementen i Laniakea är Pépin's användning av dissonans och konsonans för att representera universums kaotiska men ändå harmoniska natur. Vid vissa tillfällen skapar hon en nästan överväldigande ljudvägg av dissonanta ackord, bara för att låta denna dissonans lösas upp i en ren och klar harmoni, vilket ger lyssnaren en känsla av frid och balans mitt i det kaotiska.

Laniakea har blivit ett av Camille Pépins mest framträdande verk och har hyllats för sin innovativa användning av orkesterns resurser och dess förmåga att skapa en stark emotionell upplevelse. Verket har framförts av flera framstående orkestrar och har fått positiv kritik för sin originalitet och djup.

Pépin har beskrivit Laniakea som ett försök att översätta den ofattbara storheten i universum till en musikaliskt begriplig form, och i detta har hon lyckats med stor skicklighet. Verket fortsätter att inspirera både musiker och publik och är ett exempel på hur samtida klassisk musik kan fungera som en bro mellan vetenskapliga upptäckter och mänskliga känslor.

Camille Pépin, som är känd för sin förmåga att kombinera olika genrer och influenser, har med Laniakea befäst sin position som en av de mest innovativa tonsättarna i sin generation. Hennes verk erbjuder inte bara en auditiv upplevelse utan också en möjlighet att reflektera över de större frågorna om vår plats i universum och naturens djupa mysterier.

Reinhold Glière (1875–1956)
Konsert för harpa och orkester Ess-dur, op. 74
Allegro moderato
Tema och variationer
Allegro giocoso

Reinhold Glière var en rysk tonsättare och pedagog med ett omfattande och varierat musikaliskt arv. En av hans mest kända och ofta framförda verk är Konsert för harpa och orkester i Ess-dur, op. 74. Detta verk, som skrevs 1938, har blivit en hörnsten i harprepertoaren och är ett utmärkt exempel på Glières förmåga att kombinera traditionell rysk romantik med en lättillgänglig och lyrisk stil.

Glière föddes i Kiev och utbildades vid Moskvas konservatorium, där han studerade för framstående lärare som Arensky, Taneyev och Ippolitov-Ivanov. Hans stil präglas av en förankring i den romantiska traditionen, med influenser från rysk folkmusik och den senaromantiska traditionen. Glière var också känd för sitt intresse för ovanliga instrumentkombinationer och en särskild känsla för instrumentering, något som tydligt återspeglas i hans harpkonsert.

Glière komponerade sin harpkonsert under en period då Sovjetunionens musikliv präglades av en blandning av traditionella och modernistiska influenser. Trots den modernistiska strömningen behöll Glière sin förankring i den romantiska traditionen, vilket gör hans verk mer tillgängliga och omtyckta även idag. Harpkonserten skrevs på beställning av den ryska harpisten Ksenia Erdely, som också bidrog med tekniska råd under kompositionsprocessen. Erdely, som var en framstående harpist vid Bolsjojteatern i Moskva, hade länge efterlyst en större repertoar för sitt instrument, och Glière tog sig an utmaningen med stor entusiasm.

Glières harpkonsert är skriven i tre satser och följer den traditionella konserten i sin form:
Den första satsen öppnar med ett lyriskt och elegant tema som presenteras av harpan, följt av orkestern. Här visar Glière sin skicklighet i att använda harpan som soloinstrument, med dess unika klang och rika möjligheter till arpeggion och glissandon. Den melodiska linjen är tydligt inspirerad av rysk folkmusik, något som ger satsen en omisskännlig nationalromantisk karaktär.
Den andra satsen består av ett tema med sex variationer, där Glière utforskar harpan och orkesterns fulla uttrycksmöjligheter. Varje variation har sin egen karaktär, från lyriska och introspektiva passager till mer virtuosa och tekniskt krävande partier. Här demonstrerar Glière sin förmåga att skriva för harpa med stor förståelse för instrumentets kapacitet och dess uttrycksfulla potential.
Den tredje och sista satsen är en livlig och energisk rondo. Temat är dansant och har en folklig karaktär, vilket ger konserten en festlig avslutning. Här får harpisten visa sin tekniska skicklighet genom snabba löpningar och rytmiska figurer, medan orkestern stöder med kraftfulla och harmoniska ackompanjemang.

Vid uruppförandet 1939 blev Glières harpkonsert omedelbart populär, och den har sedan dess behållit sin plats som en favorit bland harpister världen över. Dess popularitet kan till stor del tillskrivas dess melodiska skönhet, tydliga struktur och den briljanta användningen av harpan som soloinstrument. Konserten är också ett av få verk från 1900-talet som skrivits för harpa och orkester, vilket gör den till ett viktigt tillskott till harprepertoaren.

Glières Konsert för harpa och orkester har spelats in många gånger och är ett återkommande verk i konsertsalar över hela världen. Den förblir en av de mest uppskattade harpkonserterna, inte bara för dess tekniska utmaningar utan också för dess melodiska och emotionella djup.

Reinhold Glière, som under sin livstid komponerade en mängd verk inom olika genrer, lämnade med denna konsert ett varaktigt bidrag till den klassiska musiken. Hans förmåga att kombinera traditionell form med en rik och tillgänglig melodik har gjort hans harpkonsert till ett verk som fortsätter att fascinera och inspirera både musiker och publik.

Lotta Wennäkoski (F 1970)
Verdigris

Lotta Wennäkoski är en finsk tonsättare som studerade ett år på konservatoriet i Budapest innan hon flyttade till Sibeliusakademien. Därefter har hon kompletterat sina studier i Amsterdam. Som tonsättare började hon i början av 1990-talet skriva musik för radioteater och kortfilmer, och hennes första konsertverk var kammarmusikstycket Läike (1994). Hon har därefter fått åtskilliga beställningar och vunnit ett betydande anseende inom den finska samtida musiken. Hennes Sakara för orkester uruppfördes av Esa-Pekka Salonen 2003, stråkkvartetten Culla d’aria spelades på Kuhmofestivalen 2004, flöjtkonserten Soie 2009 beställdes av Finska radions symfoniorkester och valdes att framföras vid Unesco International Rostrum of Composers 2012. Jong (2013) är en konsert där solisten är en jonglör.

Till sin komposition Verdigris har Lotta Wennäkoski anbefallt en rad ovanliga tekniker, som stråkborstning och svaga röster tillsammans med instrumenten. Verket uruppfördes av Scottish Chamber Orchestra 2015 och här finns tydliga referenser till 150-åringen Jean Sibelius, hennes landsman. Hon närmar sig giganten med humor, töjer ut vissa strukturer som lindar in fragment av Sibelius musik.
Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865-1957)
En saga op 9

Efter framgångarna med sin femsatsiga och timslånga körsymfoni Kullervo op 7 1892 uppmuntrades Jean Sibelius av dirigenten vid Helsingfors Orkesterförening, Robert Kajanus, att skriva ”ett mindre repertoarverk för större publik”. Resultatet blev En saga – men även om tonsättaren haft för avsikt att skriva populär musik, gjorde han inte några som helst avsteg från sin höga konstnärliga ambition.

I Kullervo och åtskilliga senare orkesterverk (som Lemminkäinensviten, Pohjolas dotter, Luonnotar, Tapiola etc) utgick Sibelius från episoder ur det finska nationaleposet Kalevala, men i En saga (färdigskriven julafton 1892) gav han inte lyssnaren någon ledtråd alls om innehållet. Man får, om man så önskar, själv skapa sagans handling. Det är ju ändå dramatisk musik, och titeln antyder att något berättas.

En saga blev en stor framgång och framfördes 1893 inte mindre än fem gånger i Helsingfors. Publiken jublade, men tonsättaren själv var inte nöjd, utan reviderade musiken kraftigt tio år senare. Det är i denna senare version musiken numera alltid spelas.

Melodierna byggs långsamt upp av små, ständigt upprepade motiv som blommar ut och förvandlas på nytt. Här finns också det typiskt nordiska grubbleriet, inspirerat av de stora vidderna och de djupa skogarna. Själv menade Sibelius att han här mer än i något annat verk avslöjat sitt eget innersta.
Stig Jacobsson