Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Trollflöjten, uvertyr K 620

Trollflöjten blev Mozarts sista opera, och hans mest geniala. Här blandas det komiska med det tragiska, det högstämda med det folkliga. De markerade tre ackorden som återkommer ett par gånger i uvertyren, hör hemma i frimurarnas hemliga riter.
Sommaren 1791 arbetade Mozart för fullt på sin opera Trollflöjten, men han tvingades avbryta arbetet därför att han fått en brådskande beställning på en kröningsopera från Prag - det som skulle bli Titus. När han använt några månader till detta verk, återknöt han kontakterna med teatercheften Schikaneder vid den wienska förstadsteater som skulle presentera Trollflöjten.
Operan Trollflöjten är ett mischmasch av myter, frimurarsymboler och parodier på för samtiden kända personer. Någon har menat att Mozart här i själva verket skapade den första musikalen. Han arbetade in i det sista: premiären var bestämd till den 30 september 1791 (knappa tre månader före mästarens bortgång!) och Mozart satte punkt för sitt arbete två dagar tidigare.
Det sista han skrev var uvertyren! Det är en livfull och mästerlig uvertyr som består av fem delar, och som har en förvånansvärt komplicerad struktur. Den börjar med att det ackord som förknippas med Sarastros präster klingar trefalt, och som efter en kort, långsam introduktion leder till den snabba huvuddelen där ett lättfotat tema hela tiden upprepas och utvecklas till ett fugato. När denna når sin höjdpunkt avbryts den plötsligt av de tre ackorden och allt får starta om på nytt och resultera i en personlig blandning av sonatform och fuga. Mozart var verkligen en mästare på att skriva flott och elegant, och samtidigt lätt.
Stig Jacobsson

Felix Mendelssohn (1809–1847)
Symfoni nr 3 a-moll op 56 ”Den skotska”
Andante con moto - Allegro un poco adagio -
Vivace non troppo -
Adagio -
Allegro vivacissimo - Allegro maestoso assai

Felix Mendelssohn besökte redan som 20-åring de brittiska öarna för första gången. Han gjorde stor lycka med sin första symfoni i London, och blev genast utsedd till Filharmoniska Sällskapets hedersmedlem. Men han passade också på att besöka de norra delarna av öriket. Resan bar iväg mot Glasgow, Perth, Inverness, Loch Lomond, Staffa, York och Durham. Han besökte Sir Walter Scott på Abbotsford och fann honom både vresig och förvirrad. Han landsteg på ögruppen Hebriderna, och som bekant skrev han 1830 en konsertuvertyr med det namnet, efter att ha besökt den märkliga urtidsformation som kallas Fingalsgrottan. Han älskade Skottland, och det enda han inte kunde förlika sig med var folkmusik och säckpipor.

Den 30 juli 1829 skrev Mendels­sohn ett brev hem till familjen: ”Jag tror jag idag funnit början till min skotska symfoni.” Och här skrev han ned ett tema på sexton takter. Denna dag hade han besökt ruinen efter slottet Holyrood (förknippad med drottning Marys kröning) i Edinburgh, en bjärt kontrast till den ljusa sommarhimlen. Det är också kontrasterna mellan melankolisk mollton och det karga landskapets stormar som karaktäriserar symfonin.

Idén väcktes således i Skottland, men Mendelssohn fann inte tid att börja komponera sin symfoni förrän vintern 1830-31 – och då befann han sig i Rom. Italien erbjöd honom emellertid av naturliga anledningar inte alls de rätta stämningarna. Han inspirerades istället att börja komponera den symfoni som kom att kallas ’Den italienska’ (nr 4). Den påbörjade skotska symfonin fick ligga länge utan att den jäktade tonsättaren kunde fortsätta, och först i mars 1842, efter tolv år, kunde Mendelssohn uruppföra sin sista fullbordade symfoni på en Gewandhauskonsert i Leipzig. Den hade fullbordats bara ett par månader tidigare, och ett par månader senare gjorde han så stor succé med den under hans sjunde resa till London, att han vågade dedicera den till drottning Victoria – det hade hon absolut ingenting emot. Hon och prins Albert blev tvärtom hans goda vänner. Såväl symfoni nr 4 (Italienska) som nr 5 (Reformationssymfonin) fullbordades alltså tidigare än nr 3 (Skotska).

Symfonin börjar med det hymniska temat från 1829 och hela satsen behandlas varsamt. Alla satserna spelas sedan utan paus, och i det fladdrande scherzot hörs fjärran hornrop (i alla instrument), och även om han inte uppskattade folkmusik så har han skapat en typiskt skotsk ton. I adagiot blandas svärmisk sentimentalitet med marscher. Även finalen är skotsk och energisk, men leds efter hand via ett underbart pianissimo till en mörk ädel sång som övergår från a-moll till triumferande A-dur och en referens till den ursprungliga inledningsmelodin.
Stig Jacobsson