Case Scaglione är inne på sin sjätte säsong som chefdirigent för Orchestre National d'Île de France. Han har tidigare varit biträdande dirigent för New York Philharmonic och musikchef för Young Musicians Foundation Debut Orchestra i Los Angeles, där han grundade det framgångsrika utbildningsinitiativet "360° Music".

Under sin tid med Orchestre National d'Île de France har Case utforskat ett brett spektrum av repertoar, inklusive verk av Strauss, Wagner, Mahler, Dvořák, Bartók, Beethoven, Ravel, Sibelius, Britten och Anna Clyne. Säsongen 23/24 markerade en milstolpe då han ledde orkestern genom firandet av dess 50-årsjubileum.

Säsongen 24/25 inleder Case med att spela in Berios *Folk Songs* tillsammans med den berömda tjeckiska folksångerskan Iva Bittová, ett projekt som kommer att turnera och släppas 26/27. Andra höjdpunkter inkluderar en nypremiär av Rhita Strohls *Symphonie Forêt* och en turné med Steven Isserlis som framför Dvořák, samt, för första gången i orkesterns historia, en tolkning av Mahlers Symfoni nr 7. Säsongen avslutas med Schuberts *Mässa i Ass-dur* tillsammans med Chœur de Radio France.

Case har nyligen avslutat en sex år lång period som chefdirigent för Württembergisches Kammerorchester Heilbronn, där han regelbundet framträdde på stora scener som Stuttgarts Liederhalle, Queen Elisabeth Hall i Antwerpen och München's Prinzregententheater.

Bland hans senaste framträdanden märks debuter med Sveriges Radios Symfoniorkester, NDR Elbphilharmonie Orkester i Hamburg, och Prague Symphony Orchestra. Han har även gjort sin debut på Opéra National de Paris med en hyllad uppsättning av Richard Strauss' *Elektra*.

I USA har Case nyligen samarbetat med Cincinnati Symphony Orchestra, vilket ledde till en omedelbar inbjudan för säsongen 24/25, samt med Utah och San Diego Symphony Orchestras. Han har även återvänt till Phoenix Symphony och tidigare dirigerat orkestrar som New York Philharmonic, Houston, Dallas och Baltimore Symphony Orchestras.

I Asien har han lett konserter med China Philharmonic Orchestra samt Shanghai och Guangzhou Symphony Orchestras, och har återkommande framträdanden med Hong Kong Philharmonic Orchestra. Case har nära samarbeten med världsledande solister som Simone Lamsma, Alisa Weilerstein och Jean-Efflam Bavouzet. Han har även blivit mentorad av några av världens främsta dirigenter, inklusive Alan Gilbert och Jaap van Zweden.

Simone Lamsma är en hyllad holländsk violinist, känd för sitt briljanta och uttrycksfulla spel. Hon har blivit en av den klassiska musikvärldens mest fascinerande personligheter och uppskattas av både kritiker och publik för sin klarhet, intensitet och strålande klang. Med en omfattande repertoar har Simone framträtt som solist med några av världens främsta orkestrar, inklusive New York Philharmonic, Royal Concertgebouw Orchestra, Chicago Symphony Orchestra och London Symphony Orchestra. Hon har även arbetat med berömda dirigenter som Antonio Pappano, Paavo Järvi och Yannick Nézet-Séguin. 

Under säsongen 2024/25 återvänder hon till Cincinnati Symphony Orchestra, Houston Symphony och Orchestre Philharmonique de Strasbourg. Hon kommer även att vara Artist in Residence för Dutch Radio Avrotros Series med Netherlands Radio Symphony Orchestra där hon kommer att framföra ett nyskrivet verk av den danska kompositören Thomas Agerfeldt Olesen. 

Simones senaste inspelning, som släpptes 2022 och fick stor uppmärksamhet, inkluderar världspremiärer av verk av Rautavaara med Malmö Symfoniorkester och Robert Trevino. Hon har även spelat in Shostakovichs första violinkonsert och Gubaidulinas ”In Tempus praesens” med Netherlands Radio Philharmonic.
År 2019 blev Simone utnämnd till Fellow vid Royal Academy of Music i London, en utmärkelse för musiker som utmärkt sig inom sitt gebit.

Erich Wolfgang Korngold (1897–1957)
Märchenbilder
I Die Verzauberte Prinzessin (The Enchanted Princess)
II Rübezahl (The Ruler Of The Spirits)
III Wichtelmännlein (The Goblins)
IV Ball Bein Märchenkönigh (The Fairy King's Ball)
V Das Tapfere Schneiderlein (The Brave Little Tailor)
VI Das Märchen Spricht Den Epilog (The Fairytale Speaks An Epilogue)

Erich Wolfgang Korngold var en högt hyllad kompositör och anses vara en av grundarna av Hollywoods filmmusik. Han är mest känd för sina Oscar-belönade kompositioner till de stora filmsoundtracken för "Captain Blood" (1935) och "The Adventures of Robin Hood" (1938), med Errol Flynn i huvudrollen.

Korngold föddes i Brünn, Mähren, nuvarande Tjeckien. Hans far, Dr. Julius Korngold, var en av de mest inflytelserika musikrecensenterna i Wien och arbetade för dagstidningen "Neue Freie Presse". Erich Wolfgang Korngold var ett av tidernas mest berömda underbarn. Boken "The Last Prodigy" av Brendan Carroll handlar om honom och beskriver hans tidiga år i det kejserliga Wien; hans karriär som kompositör av film-, opera- och symfonimusik samt hans flykt från nazisterna under andra världskriget. Han blev amerikansk medborgare 1943.

Som underbarn uppmärksammades hans talang av många musiker som uppmuntrade och erkände hans gåva. Vid nio års ålder skickades han för att studera för Robert Fuchs vid Wiens konservatorium. Han fångade Gustav Mahlers uppmärksamhet, som rekommenderade att han skulle studera för Alexander von Zemlinsky. Under sin utbildning hos Zemlinsky skrev han en pantomim, "Der Schneemann", som hade premiär i Wien 1910 och gjorde att han blev känd som ett musikaliskt geni. Han fortsatte att komponera och beundrades av Richard Strauss, Paul Wittgenstein, Johann Strauss II, Max Reinhardt och Giacomo Puccini.

År 1934 flyttade Erich Wolfgang Korngold till USA för att arbeta. Han skulle arrangera och dirigera Felix Mendelssohns musik till en uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Under sin tid i Hollywood skrev han ett lukrativt kontrakt med Warner Brothers, ett av de mest generösa erbjudandena som en kompositör fick i Hollywood under den tiden.

Han arbetade i Hollywood i över 14 år och komponerade musik till 17 filmer – 16 av dem för Warner Bros. Hans sista filmmusik var för den tyska filmen "Magic Fire" (1954). År 1957 drabbades han av en cerebral trombos och dog den 29 november, vid sextio års ålder.

"Märchenbilder" (Sagobilder) var ursprungligen sju pianostycken som Korngold orkestrerade (endast sex har överlevt), medan "Schauspiel-Ouvertüre" (Ouvertyr till ett drama) var orkestral från början och kan ha inspirerats av ett Shakespeare-stycke. Den fick en fantastisk debut när Nikisch framförde den första gången i Leipzig den 14 december 1911 och togs därefter upp av en rad toppdirigenter i Europa som Furtwängler, och Mengelberg. I Storbritannien framförde Henry Wood den vid Promenadkonserterna 1912.

Aleksandr Glazunov (1865-1936)
Violinkonsert  a-moll, op. 82
Allegro
Andante
Allegro

Aleksandr Glazunovs Violinkonsert i a-moll är ett av de mest betydande verken inom violinrepertoaren och ett utmärkt exempel på den ryska romantikens uttrycksfullhet. Komponerad 1904 och uruppförd 1905, befinner sig konserten vid en viktig punkt i Glazunovs karriär och visar hans mästerliga förmåga att kombinera teknisk virtuositet med melodisk skönhet.

Glazunov var en framstående rysk kompositör och dirigent, vars arbete spände över slutet av den romantiska perioden och början av modernismen. Han var en elev till den berömda kompositören Nikolaj Rimskij-Korsakov och influerades starkt av dennes färgglada orkestrering och melodiska sinne. Glazunov var också starkt påverkad av den ryska musiktraditionen, samtidigt som han införlivade västerländska influenser, vilket gjorde hans stil både distinkt och tilltalande för internationella publikskikt.

Violinkonserten komponerades under en tid då Glazunov var rektor för Sankt Petersburgs konservatorium, en position han hade hållit sedan 1905. Hans upptagna schema som dirigent, lärare och administratör hindrade honom dock inte från att komponera. Konserten är ett verk som vittnar om hans djupa förståelse för violinens uttrycksmöjligheter och hans förmåga att skapa musik som både utmanar och inspirerar solisten.

Ett av de mest unika inslagen i Glazunovs violinkonsert är dess struktur. I stället för att följa den traditionella tresatsiga formen, är konserten skriven i ett enda sammanhängande stycke som är indelat i tre sektioner. Verket inleds med ett Allegro, som presenteras utan paus i en omedelbar och dramatisk sats. Detta följs av en vacker och lyrisk Andante, som framhäver violinens sjungande karaktär. Konserten avslutas med ett briljant Allegro, där Glazunov skickligt väver samman teman från de tidigare sektionerna.

Konserten uruppfördes den 15 februari 1905 av den framstående belgiska violinisten Leopold Auer, som även var lärare till bland andra Jascha Heifetz och Mischa Elman. Auer var en av de mest inflytelserika violinpedagogerna i sin tid, och hans nära samarbete med Glazunov bidrog till verkets framgång. Konserten blev snabbt en favorit bland både violinister och publik, tack vare sin kombination av teknisk utmaning och emotionell djup.

Idag är Glazunovs violinkonsert ett uppskattat verk inom violinrepertoaren och spelas ofta av framstående violinister världen över. Dess lyriska skönhet, tekniska briljans och innovativa struktur gör den till ett av Glazunovs mest älskade och varaktiga verk.

Antonín Dvořák (1841-1904)
Legender op. 59

Antonín Dvořáks Legender, op. 59, är en samling av tio karaktärsstycken för piano fyrhändigt, som senare orkestrerades av kompositören själv. Verket skrevs 1881 och tillhör en period i Dvořáks karriär då han hade börjat få internationellt erkännande, särskilt efter sina "Slaviska danser" och symfonier. Dessa stycken, fyllda med både melodisk charm och en känsla av folklig tradition, representerar en viktig del av hans kammarmusikrepertoar.

Dvořák, som föddes 1841 i en liten by i Böhmen (nuvarande Tjeckien), hade alltid en djup koppling till den böhmiska och slaviska folkmusiken. Detta inflytande är tydligt närvarande i Legender, där varje stycke har en distinkt karaktär som ofta påminner om den lyriska och berättande traditionen i den centraleuropeiska folkmusiken.

Legender beställdes av Dvořáks förläggare Fritz Simrock, som hade haft stor framgång med Dvořáks tidigare verk, särskilt Slaviska danser. Simrock såg potentialen i att fortsätta marknadsföra Dvořáks musik till en bredare publik, och Legender visade sig vara ett perfekt exempel på detta. De tio styckena i samlingen är korta, ofta lyriska och fulla av melodisk skönhet, vilket gjorde dem tillgängliga för både amatörer och professionella musiker.

Varje stycke i Legender är relativt kort och präglat av en enkel, men ändå uttrycksfull melodisk struktur. Trots sin enkelhet har verket en rik känslomässig palett, från den stillsamma elegansen i den första legenden till den mer dramatiska och livliga karaktären i några av de senare styckena. Detta gör att varje legend kan ses som en miniatyrmålning, där Dvořák fångar en specifik känsla eller atmosfär.

När Dvořák senare orkestrerade Legender förde han in ytterligare en dimension i verket. Orkestreringen lyfter fram de rika tonfärgerna och ger varje stycke en ny, mer komplex klang. Detta visade också Dvořáks skicklighet som orkesterarrangör, en förmåga som skulle komma att prägla hans senare symfoniska verk.

Vid sin publicering blev Legender väl mottagna av både publik och kritiker. De ses som ett viktigt bidrag till den romantiska kammarmusiken, och deras popularitet har bestått genom åren.

Trots att de kanske inte är lika kända som Dvořáks symfonier eller kammarmusikverk som Amerikanska kvartetten, har Legender behållit sin plats i repertoaren, särskilt i den fyrhändiga pianomusiken och i den orkestrerade versionen, som ofta framförs i konserthus världen över. Verket står som ett vittnesbörd om Dvořáks förmåga att kombinera enkelhet med djup känslomässig resonans, vilket är en av de egenskaper som gör hans musik så älskad.

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.